TRE REFLEXIONER

Jag gick i mina egna tankar genom Solnas köpcenter, på väg mot biblioteket. Människorna jag mötte flyttade sig lika mycket ur min väg som jag ur deras, men när jag tog till vänster vid en pelare upphörde den överenskommelsen. Det tycktes vara ett missförstånd mellan mig och mannen jag mötte.
När jag svängde vänster svängde mannen åt samma håll, och när jag ändrade riktning igen, gjorde han det också. Våra undvikande manövrer förde oss om och om igen på kollisionskurs och plötsligt stod vi mitt framför varandra. Jag lyfte min blick för att se vem det var och kände omedelbart igen honom, men jag visste inte vad jag tyckte om honom. Sedan insåg jag att jag stod framför en spegelvägg.

Det händer inte sällan, på offentliga toaletter och på privata fester: jag går in på toaletten, kissar, tvättar händerna och ser sedan upp i spegeln över handfatet. Och den bekanta nunan möter mig i det ovana ljuset. Men bara för bråkdelen av en sekund innan jag upptäcker att där inte finns en spegel. Ansikte jag mött var ett minne och en förväntan.

Jag klev på tunnelbanetåget i Bergshamra, satte mig ned i den halvtomma vagnen och lade benen i kors ut mot mittgången. Snett mitt emot mig, på andra sidan gången, satt en äldre man och jag kände igen honom fast jag visste att jag aldrig sett honom. Utan att titta direkt, studerade jag mannen:
Han satt på samma sätt som jag och man såg hans svarta strumpor i de svarta skorna, precis som på mig. Han bar mörka byxor och en gråbrun rock, jag bar en mörk rock och gråbruna byxor. (Jag började ana vad det var jag såg.) Han hade händerna knäppta över knäna med högra armen vilandes över den bruna portföljen. Mina hände vilade på samma sätt, och högra armen låg över min axelväska av brun galon. Jag såg hur hans vita skjortärmar stack ut från rockärmarna liksom min vita polotröja under min rock. När tåget nästan stannade mellan Stadion och Östermalmstorg tittade jag på min brandgula klocka med guldfärgade knappar. Strax därpå såg han på sitt armbandsur av guld.
Mannen som satt snett mitt emot mig hade varit jag om jag var äldre. Den enda skillnaden var att han hade den sortens slokande filthatt som jag alltid önskat mig, men aldrig kommer att passa i på grund av mina utstående öron.