Hundratals år av kolonialism har begränsat urfolks möjligheter att upprätthålla sina kulturer. Just nu pågår en teknisk utveckling som riskerar att omöjliggöra betraktandet av stjärnorna, vilket experter beskriver som en ny kulturell utplåning då urfolk bygger sina kalendrar och kulturer utifrån iakttagelser av himlen.
Hoten är två: Ljusföroreningar som innebär att städernas ljus bleker natthimlen, och astrokolonialism som är det kapitalistiska målet att öka antalet aktiva satelliter runt Jorden från 3 000 till 100 000. En sådan mängd metall skulle reflekterar himlens ljus och dölja både stjärnor och mörker.
Från Jämtlands landsbygd, där jag lever, kan jag betrakta stjärnorna utan ljusföroreningar. När jag engagerade mig i mitt samiska arv insåg jag att det finns alternativ till de grekiska stjärnbilder som jag undervisats i; Den samiska stjärnhimmeln har t.ex. bara två stjärnbilder (älgen Sarvva och jägaren Fávdna). Stjärnorna används också som en kalender kopplad till renskötsel och till samiska traditioner. Stjärnhimlen har andra betydelser långt norrut då den ser annorlunda ut och norrskenet påverkar upplevelsen.
Under den södra stjärnhimlen har urfolk i Chile ett förhållande till himlen som liknar samernas. De är också beroende av konstellationerna för att upprätthålla sina traditioner, religioner och för att levandegöra kultur och historia. Deras stjärnhimmel är annorlunda än samernas men omständigheterna alltför lika: Även deras sätt att leva hotas av astrokolonialism samt av inhemska och utländska investerare; Medan gruvdrift hotar samisk kultur, hotas urfolk i Chile av kombinationen torrt klimat, hög altitud och en molnfri himmel vilket gör att skattebefriade företag fyller norra Chile med observatorier. Med dessa kan icke-chilenare se de stjärnor som snart kan vara osynliga för landets urfolk.
Min resa till Chile är ett första steg i en större process:
