HUMAN WORKS
Intervation and text
Collaboration with Ann Magnusson
Möte med Alla
Vi bestämmer att ses vid tunnelbanan i Bredäng. Det är sommar och vi känner inte varandra sedan tidigare men nu går vi med matkassen mellan oss till den hemliga adressen. Läkare utan gränser har förmedlat kontakten med en av alla gömda flyktingar i Sverige, en kvinna som heter Alla och hennes två söner, Pavlo och Patrik.
Efter Tjernobyl-olyckan dolde Sovjetunionen effekterna av katastrofen. Alla fick därför inte veta att hon hade cancer förän det hade gått så långt att hon var tvungen att amputera ena benet. Det visade sig då att hennes cancer inte gick att behandla i Ukraina där familjen då var bosatt. 2001 sålde familjen alla sina tillhörigheter för att kunna åka till Sverige och köpa vård. 2004 upptäcktes nya tumörer och samma år fick hon beskedet att hon måste lämna Sverige. Familjen bestämde sig för att stanna och gömmer sig sedan dess. Hon hoppas fortfarande på vård i Sverige eftersom cancern bara ger henne 40% chans att överleva om hon återvänder till vården i Ukraina.
När vi sätter oss ner för att fika tillsammans i den lägenhet som Alla och hennes barn för tillfället får låna, berättar hon att hon hoppas på den nya asyllagen. Att de ska få stanna och att barnen återigen ska få gå till skola och dagis och träffa andra barn. Patrik vill leka. Han visar sina bilar och säger att
han vill gå ut. Pavlo ligger tyst vilket han gör alltmer sedan de började leva ett liv som gömda. Vi får se alla brev som präster och advokater har skrivit för att hjälpa familjen och vi får också se Utlänningsnämndens beslut, där de medger att Alla behöver vård i Sverige men att det inte räcker för uppehållstillstånd.
Vi ses en gång till efter det, i Kungsträdgården. På en parkbänk äter vi glass och turisterna intill inleder ett samtal. De ställer frågor om Stockholm och om livet här. Alla svarar tvekande på var de bor och vad de gör, om favoritplatser i Stockholm och om turistande. När vi en stund senare skiljs åt
och var och en går hem till sitt, blir det knivskarpt uppenbart var gränserna mellan oss går. Det går inte att bortse från att somliga inte har rätt att dela den värld som är självklar för oss andra.
Alla skriver om sin situation:
Barnen ger mig hopp. Om det inte vore för dem hade jag tappat förståndet. När jag börjar tycka synd om mig själv säger jag: ”Hör, så länge du förmår röra dig behöver dina barn dig. Du måste tacka Gud, du måste tro på att du blir den lyckligaste människan på jorden. Vad som än händer får du inte glömma det. Aldrig! Jag skulle vilja bo i ett rosa höghus på en hög våning.
I huset skulle det bo snälla grannar. Lägenheten skulle ha en balkong med många blommor. Lägenheten skulle vara ren, vit på insidan med vita möbler och gardiner. Det finns fina tavlor och mycket blommor. I lägenheten finns tre rum och kök. Ena rummet är Pavlos. Han sitter vid bordet och studerar. Andra
sovrummet är mitt och Patriks. Solen lyser in genom fönstret. På väggen hänger en ikon, Heliga Maria och Jesus.
Po Hagström och Ann Magnusson träffade Alla Neborak och hennes söner Pavlo och Patrik under projektet Human Work av Andrea Hvistendahl 2005.
Exhibition: ”Human work”, group exhibition, Studio 44, Stockholm, Sweden
Intervation and text
Collaboration with Ann Magnusson
Möte med Alla
Vi bestämmer att ses vid tunnelbanan i Bredäng. Det är sommar och vi känner inte varandra sedan tidigare men nu går vi med matkassen mellan oss till den hemliga adressen. Läkare utan gränser har förmedlat kontakten med en av alla gömda flyktingar i Sverige, en kvinna som heter Alla och hennes två söner, Pavlo och Patrik.
Efter Tjernobyl-olyckan dolde Sovjetunionen effekterna av katastrofen. Alla fick därför inte veta att hon hade cancer förän det hade gått så långt att hon var tvungen att amputera ena benet. Det visade sig då att hennes cancer inte gick att behandla i Ukraina där familjen då var bosatt. 2001 sålde familjen alla sina tillhörigheter för att kunna åka till Sverige och köpa vård. 2004 upptäcktes nya tumörer och samma år fick hon beskedet att hon måste lämna Sverige. Familjen bestämde sig för att stanna och gömmer sig sedan dess. Hon hoppas fortfarande på vård i Sverige eftersom cancern bara ger henne 40% chans att överleva om hon återvänder till vården i Ukraina.
När vi sätter oss ner för att fika tillsammans i den lägenhet som Alla och hennes barn för tillfället får låna, berättar hon att hon hoppas på den nya asyllagen. Att de ska få stanna och att barnen återigen ska få gå till skola och dagis och träffa andra barn. Patrik vill leka. Han visar sina bilar och säger att
han vill gå ut. Pavlo ligger tyst vilket han gör alltmer sedan de började leva ett liv som gömda. Vi får se alla brev som präster och advokater har skrivit för att hjälpa familjen och vi får också se Utlänningsnämndens beslut, där de medger att Alla behöver vård i Sverige men att det inte räcker för uppehållstillstånd.
Vi ses en gång till efter det, i Kungsträdgården. På en parkbänk äter vi glass och turisterna intill inleder ett samtal. De ställer frågor om Stockholm och om livet här. Alla svarar tvekande på var de bor och vad de gör, om favoritplatser i Stockholm och om turistande. När vi en stund senare skiljs åt
och var och en går hem till sitt, blir det knivskarpt uppenbart var gränserna mellan oss går. Det går inte att bortse från att somliga inte har rätt att dela den värld som är självklar för oss andra.
Alla skriver om sin situation:
Barnen ger mig hopp. Om det inte vore för dem hade jag tappat förståndet. När jag börjar tycka synd om mig själv säger jag: ”Hör, så länge du förmår röra dig behöver dina barn dig. Du måste tacka Gud, du måste tro på att du blir den lyckligaste människan på jorden. Vad som än händer får du inte glömma det. Aldrig! Jag skulle vilja bo i ett rosa höghus på en hög våning.
I huset skulle det bo snälla grannar. Lägenheten skulle ha en balkong med många blommor. Lägenheten skulle vara ren, vit på insidan med vita möbler och gardiner. Det finns fina tavlor och mycket blommor. I lägenheten finns tre rum och kök. Ena rummet är Pavlos. Han sitter vid bordet och studerar. Andra
sovrummet är mitt och Patriks. Solen lyser in genom fönstret. På väggen hänger en ikon, Heliga Maria och Jesus.
Po Hagström och Ann Magnusson träffade Alla Neborak och hennes söner Pavlo och Patrik under projektet Human Work av Andrea Hvistendahl 2005.
Exhibition: ”Human work”, group exhibition, Studio 44, Stockholm, Sweden